mhm


En relativt kort sammanfattning av 08.09.08
Vaknade 01.00, åkte nattbuss in till stan, mötte underbara göteborgskorna utanför Münchenbryggeriet,
där satt vi till ungefär kvart i nio då killarna kom ut och vinkade lite, men försvann alldeles för fort.
Efter det tog vi oss till Sheraton Hotell, där vi satt/stod/väntade hela dagen, nästan utan mat och dricka eftersom man inte vågade gå därifrån, ingen kunde tala om ifall TH skulle komma ut eller inte, och missa dem fanns inte i mitt huvud.  Och tjugo minuter över nio på kvällen, efter elva timmar utanför, kom världens finaste människor ut. Jag har aldrig känt mig så utelämnad när Bill tittade på mig, hans blick är läskigt genomträngande, det känns som att han plötsligt vet allt om en, genom en enda blick. Det var nästan läskigt.
Dessutom borde man nästan inte få ta kort på Georg, kameror gör honom inte rättvisa någonstans. Hans flickvän är lyckligt lottad, kan man väl säga. När killarna försvunnit i bilen mot Arlanda bröt i princip varenda fan ihop, kommer aldrig någonsin glömma känslan efteråt. Lättnad, glädje, lycka. Jag, och många med mig, hade varit så nervösa, spända, hela dagen, och väntat i år på den här chansen. Och nu kan jag nästan inte tro att det hände.
Inte nog med att jag äntligen fick träffa Tokio Hotel, jag träffade även ett antal otroligt härliga människor som bara gjorde dagen bättre.
08.09.09
Minnen för livet.