Jag önskar att jag kunde sätta ord på känslor såhär.
"Hon har misslyckats i samhället och samhället har misslyckats med henne. Att veta det. Att hon aldrig passar in. Att hon aldrig har kontroll. Att hon inte kan hitta någon väg för det finns så galet många vägar överallt och hela tiden. På bilresan hit och den första tiden här kände hon sig tydlig, men nu är suddigheten på väg i full styrka. Hon märker panikslaget att hon hellre drar sig undan än följer med någonstans, hellre sitter tyst och uppfattas som tråkig än säger något, hellre dricker öl än äter mat. Ja, det är panikslaget hon märker det, men ändå gör hon ingenting åt det. Hon vet, men vill inte veta. Att livet för henne är en ständig kamp mellan suddighet och tydlighet, mellan långt inne i sig själv och ute bland alla andra. Det suddiga är skönt att vara i - det stoppar kroppen som bomull, avtrubbar hjärnan likt effekten av för många värktabletter, sätter allt i ett softat ljus som gör henne mjuk och ointresserad. Men när hon är tydlig och känner något bra - då kan det kännas hur bra som helst. Då lever hon verkligen, utan några som helst filter. Och nu? Ingenting händer som spelar någon roll. Det är ensamheten, bara, som händer. Den fula. Självvald, visst, men ändå ful och skavande. Den sortens ensamhet man kan dra tätt tätt intill hjärtat, sluta sig kring och förlika sig med. Inte vara någonting annat än den och somna ovanpå täcket med alla kläderna på. " s. 104, ur "Sen tar vi Berlin"
Kommentarer
Trackback
